Nu i helgen antog Miljöpartiet ett valmanifest som innehåller en punkt om kortare arbetstid. En inte helt okontroversiell fråga. Argumenten för att genomföra det är många, men också väldigt spretiga med olika utgångspunkt. Argumenten mot är få och enkla att förstå, men inte nödvändigtvis riktiga.
Minskad arbetstid ger till exempel förbättrad hälsa, ökad lycka, mindre klimatpåverkan och mer jobb till arbetslösa. Samtidigt är det som Martin Andrén skriver så att vi idag har fossila energislavar som arbetar åt oss, och därför kanske snarare behöver arbeta mer i framtiden än vad vi gör idag. När energislavarna tar slut och de riktiga slavarna i tredje världen inte längre vill jobba åt oss. Men det finns en lag om minskad avkastning. Diminishing returns på engelska. Den är applicerbar på det mesta.
Är du hungrig? Då skulle antagligen en ostfralla göra dig glad. Två skulle säkert göra dig gladare men inte dubbelt så glad som en.
Och tio stycken skulle kanske skapa problem istället (vart ska jag göra av alla dessa mackor innan de blir gamla?). Samma sak med investeringar, som till exempel din arbetsinsats.
Det säger sig självt att den åttonde timmen på jobbet inte är lika produktiv som den första, fjärde eller femte. Ju tröttare vi blir desto sämre jobbar vi. Faktum är att när vi jobbar övertid kostar vi ibland pengar. Inom tillverkningsindustrin sker så många misstag efter en viss övertid att företagen faktiskt förlorar pengar på att låta folk arbeta. Ändå är det övertiden som ger bäst betalt.
Jag tycker att ju mer flexibla system vi har, desto bättre. Ju mer människor kan bestämma själva och ha inflytande över sin situation, desto bättre. Vissa delar av sitt liv vill man kanske arbeta mer, och andra mindre. Då vore det bra med ett system som är anpassat efter det och som samtidigt inte uppmuntrar till bortkastat arbete. Ett system som är anpassat efter både människan och miljön. Ett system som är hållbart.
Vi kan leva på jordens ränta, men det är inte långsiktigt hållbart att leva på dess kapital. Det senare är en icke-ekonomi, ett ekonomiskt självmord.
SvaraRaderaI en teknologiskt utvecklad värld där vi med hjälp av maskiner har förmågan att omsätta mer än vad det naturliga systemet återskapar, och sedan 1986 sammantaget globalt tydligt gör det (mått bl a Earth Overshoot Day), och för varje år mer och mer ökar våra uttag står vi nog inför ett slags paradigmskifte av övergripande samhällsordning att likna med jägare- och samlaresamhällets övergång till jordbrukssamhället, eller jordbrukssamhällets övergång till industrisamhället. Om vi inte är någonstans mitt uppe i det skiftet.
Man kan fråga sig hur arbete ska definieras i det post-materiella/post-industriella samhället, ett samhälle vars ledstjärnor bl a är kommunikation, kultur, kreativitet och kretslopp, och där materiell produktivitet inte längre lika blint är det över allt annat överskuggande målet.
Man kan vidare fråga sig vad som, av det arbete som vi har framför oss, naturligt kommer att rymmas inom "lönearbete", och vad som kanske kommer att ta form mer som ideellt arbete. Och vilka hinder kan vi identifiera för samhällets medborgare att hitta en balans mellan lönearbete och ideellt arbete?
Att justera normen för mängden lönearbete skulle vara till stor hjälp för människor att återerövra ett livstempo och ges utrymme att göra andra prioriteringar som samhället i stort skulle vinna stort på. Frågan är bara hur det ska genomföras. Hur ”med på banan” är t ex dagens fackföreningar?
Men frågan kvarstår som Martin Andrén säger, hur vi ska ersätta all den nästan gratis arbetskraft som oljan bidragit med i över hundra åt.
SvaraRaderaOm vi idag arbetar alldeles för mycket ser jag det som en del av svaret på den frågan. Från ett läge idag, med stor brist på arbeten i västvärlden, kommer vi sannolikt ganska snart att se en annan samhällsstruktur växa fram (eller kanske snarare smått kaotiskt braka igenom när oljeprischocken på riktigt tar skruv). Människor kommer i mycket större grad att behövas (för uppgifter som de kan förstå sig på är viktiga) men mänsklig arbetskraft kommer långt ifrån att kunna ersätta alla de 70 "energislavarna" vi kanske har idag i form av tillgång till olja. Å andra sidan, eftersom vetenskapen skriker åt oss att stoppa rovdriften på naturresurser så kan man kanske se det som enbart av godo. Vi kommer att på ett eller annat sätt få lära oss att mätta mun efter matsäcken. Som i Lyxfällan, bara i lite större skala. Naturens lag kommer att tvinga oss att ändra normer och värderingar. Vi kommer att behöva göra det vi kan av det som finns, och hitta en ny balans, där kanske ytlig fixering vid materiella ting inte alls på samma sätt kommer att vara socialt accepterbart. Jag tror att vi kommer att se människors status kopplad till materiella saker förändras, på vilket sätt är dock svårt att helt säkert veta, men man kan hoppas att vi människor kommer att lära oss att i större grad uppskatta det som inte kostar (dvs vänja oss av med energikrävande saker). Alternativet är nog annars tyvärr upptrappade konflikter av typen "USA diktar upp lite historier om massförstörelsevapen och klampar in i Irak". Någon slags mix av önskedrömmar och farhågor är dock kanske inte en orimlig gissning...
SvaraRaderaDet är en växande skara som insett var på den geopolitiska historiekartan vi nog är idag, och som förstår att inte vi nog inte bör klamra oss fast alltför hårt i den materialiserade drömvärld vi just nu befinner oss i... även om inte alla kanske inte uttrycker det lika rakt på som Australiens nuvarande miljö- och kulturarvsminister gjorde redan 1987:
http://open.spotify.com/track/5hihfK0jhiVAAlbEqMJcgA
Det är inte helt lätt att föreställa sig hur ett samhälle på skakig avgiftningskur från olja kommer att te sig. För mig är frågan om hur balansen mellan lönearbete och ideellt arbete ska se ut i den processen en viktig fråga. Från en mer närliggande perspektiv, i att ställa om samhället bort från fossila bränslen, bör vi nog också röra oss bort från lönearbetet (och som i stor utsträckning inkluderar maskiner). Jag tror Christer Sanne i "Keynes barnbarn" presenterar siffror om att en arbetat timme i snitt idag genererar 7 gånger mer CO2-utsläpp än en ledig timme.